Helgen i bilder

Framför norra porten av Communication University of China

Spenderade både fredag och lördag kväll på D-22

"Funny Noise" från Japan

Alla bilder tagna av Alan Tjhang.

Missinformation

Att pressfriheten i Kina är oerhört begränsad är knappast någon nyhet för någon. Alltsedan mitt Kinaintresse väcktes på allvar för lite mer än ett år sedan har jag läst mycket i tidningarna om hur nyhetsrapporteringen fungerar här, och jag är därför ganska förvånad över den frustration jag känner just nu.

Jag visste ju detta innan jag kom hit. Men att få uppleva det så här, på så nära håll som man bara kan... Det är för mig något helt annat. Att titta på TV och verkligen känslomässigt slås av faktumet att detta är de enda nyheterna som når ut till Kinas 1,3 miljarder invånare. Att lyssna på när min lärare i vanlig ordning drar gårdagens nyheter för klassen och förstå, att han faktiskt tror på det att han säger. Och att den stora majoriteten av hans landsmän är precis lika missinformerade som han. De tror på riktigt att kulturen i den där stora provinsen i väst verkligen blommar. Att dess andlige och politiske ledare är hjärnan bakom upploppen, och att han inte vill annat än att splittra landet. 

Att på nära håll uppleva detta är för mig något helt annat än att läsa det i tidningar i Sverige. Det är ren och skär frustration. Och jag blir så arg att jag kokar när jag tittar på de engelskspråkiga nyhetssändningarna på den kinesiska TVn. 

Jag har halvt bestämt mig för att sluta göra det...

Det är ibland också svårt att inte bli arg när jag sitter och lyssnar på min missinformerade lärares utlägg om det politiska läget. Men att bli arg på honom är bara dumt. Han är bara ett av 1,3 miljarder offer för en skitskraj enpartistats propaganda.

Men som västerlänning frågar man sig ändå, "tror folk verkligen på det här?" Nyhetsprogrammen här är ju upplagda på sådant sätt, att det vore oerhört svårt att missta dem för annat än propaganda. Köper folk verkligen det här?

Jag pratade med en Kanadensisk klasskamrat om detta idag, och han sa något väldigt tankvärt:

Även vi i väst utsätts för krafter som vill styra våra uppfattningar om saker och ting i form av t.ex. reklam och genom medier ägda av folk med vissa intressen osv. Det här vet vi alla om, men de flesta av oss tycker ändå att vi är lite smartare än alla andra, och att vi minsann inte går på detta!
Likadant skulle jag tro att det är med kineserna. De är ju inte dumma liksom. De förstår förmodligen mycket väl att nyheterna de får ta del av är oerhört vinklade, men förmodligen är också de flesta fullt övertygade om att de ser igenom bluffen.

Dagens två stora glädjeämnen

Muesli & Osötat bröd

Bilder från mitt hood, en disig måndag i Mars

Jag med tillgjort leende efter en pingismatch på gården utanför mitt hus. Jag bor på 3:e våningen.

Alan är från Holland och är min granne, klasskompis och ständiga pingismotståndare. Det är lite svårt att se, men en bit bakom honom står en gubbe, som ser ut som en krigsveteran, och flyger en radiostyrd helekopter. Upp och ner, fram och tillbaka. 

I utomhuspingis måste man vara lika mycket väderman som pingisspelare. Räknar man rätt på vindarna kan man göra helt osannolika skruvar. Den här matchen vann jag!

Sådana här gulfärgade utomhusgym finns lite här och var i Beijing. Det är verkligen inget som helst motsånd i makapärerna, men jag kan tänka mig ändå att de gör gamlingarna mycket gott. Om inte annat så är det ett oerhört underhållande inslag i stadsbilden.

Brädspel är väldigt populärt bland gubbarna på gården. De är så inne i spelet att de inte ens orkar ta notis om att det står en Lao Wai och fotar dem.

Att leta lägenhet i Beijing

Jag trivdes faktiskt riktigt bra i mitt lilla studentrum på campus. Jag hade turen att få ett väl fungerande och någorlunda fräscht rum på universitetets International Center, och det enda som jag riktigt störde mig på var egentligen bristen på varmt vatten. Att duscha på morgonen innan kl 9 var inte ett alternativ.

Hade man mindre tur kunde man få ett rum i stil med det som Åsa fick... Där var det flera grader kallare än på mitt, och hon hade stopp i toaletten typ varje dag (oavsett om hon hade använt den eller inte) och ibland lät toaletten som ett mindre kinesiskt kolkraftverk.

Den största anledningen till att jag ville flytta var dock priset på min lägenhet. Att betala 2500 yuan/månaden för det lilla rummet är verkligen inte okej. Åtminstone inte om man ska vara här ett helt år. Så jag inledde min lägenhetsjakt.

Jag tror det var i onsdags förra veckan som jag gick till 3 olika bostadsförmedlingar här omkring och förklarade så gott jag kunde vad jag ville ha. Efter det ringde dom min telefon typ konstant med erbjudanden om att få komma och titta på olika lägenheter. Jag spenderade flera långa eftermiddagar med att gå från lägenhet till lägenhet och kolla. Sjukt ansträngande att föröka förstå vad alla ville säga mig, att försöka förklara vad jag tyckte, och vad som var bra och dåligt med de olika lägenheterna. I ett par åttiokronorsskor från Ica Maxi blev de många och långa promenaderna heller inte alltid helt behagliga.

Det största problemet för mig var att nästan alla fräscha lägenheter här är dimensionerade för minst två personer, och jag vill bo ensam. Jag kunde få superfräscha lägenheter med kök, badrum, vardagsrum och två sovrum för samma pris som jag betalade på campus. Men, jag kände verkligen att jag inte ville bo så stort. Det kändes bara... ödsligt. Jag skulle nog känna mig rätt ensam i en sådan stor lägenhet.

Men så i lördags morse ringde i vanlig ordning Tang Lili, den helt klart trevligaste och bästa av alla fastighetsförmedlare jag har haft att göra med här, och sa att hon ville att jag skulle komma och kolla på en lägenhet. Vid det här laget var jag rätt trött på att gå från lägenhet till lägenhet som inte passade mina krav, och dessutom hade jag lite andra planer för dagen, så jag var verkligen inte peppad på att gå och möta henne. Men hon insisterade, så jag släpade mig iväg trotts allt. Och så fann jag den till slut!

Jag träffade Lili kl 11 på förmiddagen, och ungefär vid 17-tiden var kontraktet påskrivet, och de sa att jag kunde flytta in till kvällen om jag ville! Så funkar det här. Inget, "Du kan flytta in i början av nästa månad" eller något sådant. Man skriver kontrakt och flyttar in. Snabba puckar.

Lägenheten ligger vid ChaoYangBeiLu, och med min nyinköpta cykel är jag på skolan på typ 5-10 minuter. Så det är rätt bra. Området utanför är jäkligt mysigt och lugnt. Massa barn och gamlingar mest som är ute och hänger på gården. Finns pingisbord och basketplan utanför, och givetvis det obligatoriska utomhusgymet! (bilder kommer)

Min lägenhet är en etta med kök och badrum. Fräsch och väl omhändertagen. Möblerad (inte riktigt i min stil, men helt okej...) Aircondition och TV.

Det fanns ingen madrass i sängen när jag flyttade in. Kineserna verkar verkligen inte knussliga med mjuka underlag. Madrasserna här är alltid stenhårda! Jag fann dock efter lite letande en helt okej madrass att köpa. Kom även hem från IKEA i söndags kväll med onödigt mycket kuddar, så nu sover jag som en prins här!

Det var för övrigt sjukt kul att besöka IKEA. Sverige Sverige fosterland.

Det är sjukt skönt att lägenhetsletandet är över, och att mitt liv här nu börjar stabilisera sig något. Jag välkomnar rutinerna. Min hjärna har gått på högvarv i ca tre veckor, men på senare tid har jag känt att jag börjar komma ner i varv lite.

Mitt gamla rum på campus

International Center

Åksjuka bilar och salsa

Igår var jag på den sjukt trevliga klubben Yu Gong Yi Shan vid ZhangZiZhongLu och såg mitt favoritbeijingband Carsick Cars. Sjukt bra! De är som Beijings svar på Yo La Tengo ungefär. Simpel gitarrbaserad oljuds-indie.

Det var kvinnodagen-tema och förutom Carsick Cars (som har kvinnlig trummis) såg jag också Guai Li, var sångerska verkade verkade väldigt influerad av Patti Smith.

Mer info om kvinnliga musiker i Beijing kan ni få här. Reportaget är gjort av det excellenta webb-Tv-programmet Sexy Beijing - ett program om livet i Beijing och samtidigt en parodi på Sex in the city.

Sedan bytte jag cool indieklubb mot galet salsagolv på SanLiTun (även känd som Barstreet). Mötte upp med Hanna och en kompis till henne där. Svängigt salsaband från Venezuela!

Nu ska jag gå och äta pizza på Donatas pizzeria som ligger ohälsosamt nära skolan... Sedan ska jag börja flytta grejer till min nya lägenhet, som jag berättar mer om snart!

ZhongGuanCun

I min gamla Berlitz reseguide över Beijing från 2005 står det att det sällan är trangsel på tunnelbanan. Haha!

Det är sällan inte trängsel på tunnelbanan. Det är helt jäkla galet. Tunnelbanan skulle kunna liknas vid en magisk låda, eller en trollerihatt - Den tycks rymma en oändlig massa. När man tror att det verkligen inte går in en kotte till så kommer en mindre familj och hockeytacklar sig in i massan, och visst far de plats! Det finns alltid plats för en till.

Att sedan stå och hålla balansen en hel tunellbanefärd (sittplats är en lyx få förunnad) är inte så lite utmattande. Och värre lär det bli när den beryktade hettan kommer till sommaren.

I förra veckan skulle jag köpa högtalare till min dator. Jag hade fått rekommenderat en "elektronikmarknad", ZhongGuanCun, som skulle vara bra, så jag ställde mig på tunnelbanan, utan att veta var marknaden låg, och började fråga efter vägen.

En man förklarade att jag skulle till XiZhiMen, vilket ligger en ganska bra bit ifrån där jag bor. 2 byten och nästan en timmes åkande. Så jag åkte dit.

Väl där känner jag mig rätt sliten efter en trång tunnelbanefärd, och den plötsliga värmen tar ganska hårt på en svenne klädd för kinesisk vinter. Jag frågar en kvinna om vägen, och hon förklarar att jag här måste byta till linje 13 och åka till WuDaoKou. Det här ligger verkligen på andra sidan stan från där jag bor, men fan, har jag kommit så här långt så...

Väl där så frågar jag en grabb om vidare direktioner. Han säger att nu måste jag antingen sätta mig på en buss, eller ta en taxi för att komma dit. Okej... Jag tar en taxi.

Till slut är jag så framme.

ZhongGuanCun, "elektronikmarknaden", är kanske inte riktigt vad jag skulle kalla en marknad. Det är vad jag skulle kalla en stadsdel. 

Det är flådiga skyskrapor överallt. Solen speglar sig i de blanka glasfasaderna och en köpstark medelklass rör sig från skrapa till skrapa.

Jag blundar, snurrar, sträcker ut ett pekfinger, och går till skrapan fingret pekar på. 20 minuter senare kommer jag ut med ett litet högtalarsystem för 200 yuan som jag fortfarande är helt och hållet nöjd med.

När jag sent på eftermiddagen kom hem hade jag förmodligen åkt tunnelbana i mer an 3 timmar. Inpackad som en jäkla sardin. 

Somnade ovaggad den kvällen och lyckades därmed till slut vända dygnet rätt.

Beijings tunnelbanesystem

Min station heter Communication University of China, men på denna lite äldre karta heter den Broadcasting university och ligger österut.

XiZhiMen och WuDaoKou hittar ni i nordväst.

Kick ass.

Det visade sig att jag blivit felinformerad; Det finns inte bara 3 nivaer pa klasserna utan 5. Och jag hamnade i den andra! Sjukt skont. Det blir nog perfa.

Igar kopte jag en gitarr! Med inte allt for stor moda lyckades jag hitta tillbaka till den gata dar jag kopte min gitarr for tva ar sedan. Det ar en ganska lang gata norr om himmelska firdens torg dar majoriteten av affarerna saljer antingen instrument eller Tv-spel. Hittade en akustisk Fender for 800 yuan (typ lika mycket i kronor). Bra deal! Den ar skonare att spela pa an min gamla Ibanez och later absolut lika bra.