23 juni 2011 - Den här kvällen var mamma och pappa i Peking och hälsade på. Det är mycket åskstormar i Peking den här tiden på året, och det kan ibland vara rätt spektakulärt. Denna kväll regnade det så mycket att vissa tunnelbanenedgångar liksom blev till vattenfall, och det var hett nyhetsstoff.
Området på bilden heter CBD - Central Business District - och ligger bara några T-banestationer öst om Himmelska Fridens Torg. Jag har en hatkärlek till detta område.
Här går man inte på kafé för en avslappnad stund med vänner, utan för att prata affärer, skriva kontrakt eller chatta upp sin unga sekreterare. Och alltid, alltid, sitter det en amerikan på varje Starbucks och berättar för en kines (ofta en ung tjej) om sina visioner om vart Kina är på väg, hur det står till med Kinas ekonomi och vad Kinas problem är. Högt så att alla kan höra.
Under 2009 lärde jag ut engelska här till en kvinna som arbetade för en stor internationell däckfirma. Två dagar i veckan åkte jag till hennes kontor högt upp i en av skyskraporna. Ibland stannade vi där i ett mötesrum, men oftast gick vi ner till Jianwai Soho-området och tog en kaffe och snackade. Våra lektioner i engelska gick just ut på det: att snacka. Hon sade först att hon gärna ville att jag skulle förbereda något samtalsämne till varje lektion, och jag spenderade mycket tid med att komma på något som man kunde snacka om i två timmar. Efter ett tag upptäckte jag dock att mina samtalsämnen alltid lämnades orörda vid lektionens slut, då hon alltid hade så mycket annat hon ville prata om. Jag tror det blev något halvt terapeutiskt för henne. Hon fick prata av sig om stressen på jobbet, inkompetenta kolleger, besvärliga släktingar, sin hypokondri mm. Jag har senare kommit att förstå att detta ofta blir fallet för många engelsklärare som lär ut talad engelska. En av mina vänner från Australien har till och med funderat på att sadla om och helt enkelt köra terapisessioner i stället. Engelskan skulle bli som en bonus bara.
Vid ett tillfälle var min elev orolig för att jag inte hade tillräckligt varma skor och skickade mig följande meddelande:
Hello michael please
send me your bank
card number, bank
name, your name. It
too cold. You have
to buy shoes. It is
order, don't say no.
Det är verkligen lite rörande när jag läser det idag.
I CBD ligger en av de restauranger jag besökt mest under mina 3,5 år i staden: Vegan Hut. Denna veganrestaurang serverar grymma lunch-set, vilka inkluderar ca fyra rätter + soppa och ris för 20 spänn, vilket får sägas vara rätt bra i detta område. I Jianwai Soho ligger också Pekings största Starbucks (3 våningar), västerländskt inriktade matvarubutiken Jenny Lou's, Doktor Dumplings, vars dumplings i min mening endast är toppade av Laoman 老满 på Andingmen inner street, samt en himla massa butiker med damkläder.
En gång, på Strawberry Music Festival, sjöng småhajpade Pekingbandet "Queen Sea Big Shark" en låt vars refräng gick "CBD on fire!", för att uttrycka sin avsmak för området, där de förmodligen knappt har råda att köpa ens en skål nudlar.
En gång när jag gick förbi de små inhägnade fotbollsplanerna här så spelade de Thomas Di Leva's "Du och jag är miraklet" i högtalarna, och det kändes... inte som ett mirakel, men väldigt märkligt.
Nu när jag varit tillbaka i Sverige ett tag börjar saknaden efter livet i Peking tränga sig på. CBD är knappast ett område jag blir nostalgisk över, men likväl ett område man är tacksam över som bofast med sina västerländska matvaror, tysta rökfria kaféer och inte minst jobbtillfällen för alla som är eller ser ut att vara västerlänningar.
