二十五岁! 25 år!

I torsdags fyllde jag 25 år.
Stort!


Dagen började tidigt med en lång och regnig taxiresa till stadion där OS-brottningsmatcherna hölls. Chris hade lyckats få tag på biljetter till en förmiddag av brottning.



Stämningen var ganska macho och jag kände mig således helt hemma på läktaren.



Som regel vinner alltid den mindre och knubbigare över den längre smalare. Den stilige kubanen till vänster hade t ex inte myckat sätta emot den mystjocke amerikanen till höger.

Efter en grym lunch på thailändsk restaurang blev det sedan skridskoåkning! Mången gång har jag passerat skridskorinken längst ned i varuhuset vid Dongdan och drömt mig tillbaka till mina forna glansdagar som hockeyspelare. Har tjatat om att vi borde åka skridskor i en evighet redan, och i torsdags blev det till slut av.
Takterna satt i! Typ. Åtminstone mitt gamla trix att åka med fötterna pekandes åt olika håll, som bilden ovan demonstrerar.

På kvällen blev det indiskt, och sedan hängde vi på en båt som heter The Boat vid Liangmahe och tuggade fett fram till småtimmarna.

Som så många gånger tidigare, en riktigt bra födelsedag.

A day at the olympics

När det släpptes ett nytt lass biljetter för ett par veckor sedan var jag själv alldeles för lat för att ställa mig och köa en halv dag för biljetter till nån match jag egentligen inte brydde mig om. Istället utnyttjade jag det faktum att jag har vänner som är villiga att göra detta, och att ingen vill gå på en match ensam... Tack Chris.

Vägen till handbollshallen var kusligt tom klockan 9 på morgonen.

Trotts mäktigt stöd från publiken kunde Kina inte stå emot Kazakstans handbollsdamer.

Chris och Jingjing (?) i halvlek.

Nästa match: Brasilien mot Sydkorea. Chris höll på de senare och kom således bra överens med de här glada grabbarna.


Bokstavligt talat i sista sekunden lyckades Brasilien få till det sista och avgörande målet! En riktig rysare.

Jag ger uttryck för min stora kärlek till OS.

Michaela också...

Och Chris...

8:e augusti 2008

Igår kom så dagen kineserna har väntat på i sju år sedan det annonserades att Peking skulle få hålla 2008 års OS. Sedan jag kom hit för typ ett halvår sedan har jag varje dag blivit bombarderad av budskap om "En värld, en dröm" och "Beijing välkommnar dig". OS har varit överallt hela tiden. På TV och radio. Ett ständigt samtalsämne bland människor. "Hur känner du inför OS?", har varit en fråga jag fått besvara många gånger, och "Jag har inget större intresse för sport" var en mening jag tidigt lärde mig säga på kinesiska...

Jag och många med mig har sedan länge varit jäkligt trötta på att höra om skiten. Det var därför med viss förvåning som jag igår klev ur sängen och kände mig en smula exalterad över att den åttonde augusti 2008 nu till slut var här! Dagen som hela landet har väntat på och förberett sig för så jäkla länge.

Viljorna bland mig och mina vänner skiljde sig något åt om hur denna dag skulle spenderas och firas. Skulle vi våga oss bort till folkmassan utanför fågelboet? Nej, även om vi skulle få plats där i kaoset under eftermiddagen så skulle man förmodligen vara helt slut när klockan väl slog 08:08, och det hela skulle nog bli rätt svårt att uppskatta. Ett förslag om jacuzzi på ett flashigt hotell med storbilds-TV dök upp, men röstades ner (Vi skulle typ behöva muta någon anställd eller vad det var för att få plats, och det kändes allmänt omständigt och dyrt). Vi bestämde oss i stället för att bege oss till takterassen på mysiga Drum & Bell, där mången sommarkväll spenderats denna sommar i sköna soffor med öl i hand och klängiga lövträd över huvudet.

Stället var fullt av folk från alla möjliga länder, och en TV-duk hade spänts upp som vi kunde följa öppningscermonin på. På torget nedanför skulle dessutom fyrverkerier fyras av som del av cermonin.

Filmen nedanför är inget vidare filmad (faktiskt inte så mycket pga av öl som pga min uppspelthet i det rådande kaoset) och den ger heller verkligen ingen rättvisa åt den enorma smäll som fyrverkeripjäsen gav upphov till (Den var skithög!). Men, det går inte att ta miste på den peppade stämningen som rådde den 8:e augusti 2008 i Peking.

A good start

Jag var lite nervig. Det var trots allt ganska länge sedan jag spelade mina låtar helt ensam nu utan uppbackning av resten av TBP-kidsen. Yugong yishan är dessutom ett rätt stort ställe. Och eftersom jag aldrig spelat i Kina förut så kändes det lite som att göra det för första gången på något sätt. Och så det här med mellansnack på kinesiska...

Men det gick bra. Spelade två nya låtar som jag skrivit klart bara några dagar innan spelningen, och jag strulade inte till dem. Enligt en lärarvän i publiken var mitt mellansnack fullt bergripligt och grammatiskt korrekt. Publiken verkade digga det. Och Chris sa att det var många snygga tjejer i publiken som tog kort på mig, så jag känner mig nöjd.

Efteråt blev jag intervjuad av kinesisk radio (Med min knaggliga kinesiska måste jag ha låtit smått efterbliven. Hoppas på ett charmigt sätt...) och en annan reporter bad mig att lista mina tre favoritlåtar just nu, vilka skulle spelas i nått webbradioprogram eller nått.

1. Springfactory - Peggy Pear
2. Fleet Foxes - He doesn't know why
3. Bon Iver - re:Stacks

Den 23:e augusti spelar jag igen!