lördag 17 maj 2008

Jordbävningen

Jag hade privatlektion hemma hos min vän Fernanda med Lärare Guo när jordbävningen nådde Beijing. Fernanda bor på andra våningen i ett inte allt för högt höghus, och jag kände därför absolut ingenting. Nån timme efter att det hände fick jag ett sms från en kinesisk kompis som frågade "Kände du det där!? Jordbävningen!?" Guo sa att min kompis måste misstagit sig - Under sin tid i Beijing hade han aldrig känt någon jordbävning. Nog förekom det, men ytterst sällan.

Min vän Alan befann sig i ett tjugovåningshus när det hände, och för honom kändes det mycket tydligt. Och det var långt ifrån en behaglig känsla. Han sa att det kändes som att stå i en båt som sakta gungade fram och tillbaka. Ett höghus liksom! Jag har väldigt svårt att föreställa mig hur det kan kännas. Man tycker ju inte att det är något som höghus ska göra, även om de förståss är konstruerade för att göra just det vid händelse av jordbävning.

Andra har sagt att det inte kändes så väldigt mycket, men att de kunde se hur lysrör och annat som hänger löst i taket svajade fram och tillbaka. Min kompis som skickade sms:et sa att han först inte förstod att det var en jordbävning. Han kände sig bara yr och trodde att han blivit sjuk eller något i den stilen.

Det pratades om att det skulle bli en till jordbävning den kvällen. I Beijing. Vet inte vart den informationen kom ifrån, men flera av mina kinesiska vänner kontaktade mig under dagen och sa att jag skulle vara försiktig. Slogs igen av hur väldigt omtänksamma mina kinesiska vänner är.

Jag trodde inte att det skulle bli en till jordbävning i Beijing den kvällen - det kändes lite ologiskt på något vis, så långt ifrån Sichuan - men jag måste säga att det var lite nojigt att ha det i bakhuvudet hela kvällen. Jag lyssnade på vartenda litet ljud i lägenhet. Vartenda litet knak i trämöblerna. Varenda vind i trädena utanför. "Och tänk om jordbävningen typ slår ut något kärnkraftverk eller nått? Vad gör jag då? Vart gömmer man sig för radioaktiv strålning?" Jo, jag var ganska nojig... Men någon mer jordbävning kom inte. Inte till Beijing...

Men i Sichuan fortsätter det att skaka. Igår hade de ett efterskalv som nådde upp till 5.8 på richterskalan. Det är verkligen hemskt att se bilderna därifrån. Och det är så jäkla hemskt att det är så många barn som har mist livet. Hur kommer det sig att skolorna rasar men de välbetaldas arbetsplatser står kvar? Det är svårt att inte gråta med alla dessa föräldrar, i enbarnspolitikens Kina, som mist sitt enda barn.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Micke! Det är alldeles förfärligt det som hänt och fortfarande händer i Sichuan. Och tänk alla små barn som mist sitt liv. Var rädd om dig !
Kram Mamma

Danken sa...

Vilken bra blogg, lilla banankines! Och det tog mig bara ett par månader att hitta den. Jag har mycket stor internets-vana. Jag håller med mamma i övrigt. Pusspusskines /Våldet