Hand in hand, 手拉手

För någon vecka sedan hölls en sångtävling här på universitetet för utländska studenter samt kinesiska studenter som pluggar till att bli kinesiskalärare för utlänningar. Jag skämtade med min vän Chris om att vi borde ställa upp med "The mariner's revenge song" av The Decemberists - en låt där huvudpersonens mamma blir smittad och dör av syfilis, och han tillbringar resten av låten med att leta efter mannen som smittade morsan för att döda honom.

Jag erbjöd mig att i falsett sjunga delen där mamman uppmanar sonen:
Find him, bind him, tie him to a pole and break his fingers to splinters
Drag him to a hole until he wakes up naked clawing at the ceiling of his grave

Nästa dag när jag kommer till skolan meddelar Chris mig att han har anmält oss till sångtävlingen. Men vi ska inte sjunga Decemberists. Nej, han har ett ännu sämre föslag; "Hand in hand" - den gamla OS-låten från Seoul -88! För er som inte minns den kan den avnjutas genom att klicka här.

Vi ställde upp i sällskap med två kinesiska tjejer, och med hjälp av tjusig koreografi och fantastiskt skådespel lyckades vi vinna "Best performance"! Jäkligt stort alltså.


I söndags firade vi vår seger genom att åka till konstdistriktet "798" i nordöstra Beijing. Rätt coolt. Gamla fabrikslokaler som har byggts om till gallerier. Det fanns mycket att se, men alldeles för mycket för att orka med på en dag. Får bli ett återbesök snart.



Blev sjukt peppad när jag fick ett utskick från IKEA i brevlådan här om dagen! Midsommar är typ en månad bort, och det har redan börjat smidas planer här borta på hur det ska firas. Garanterat än så länge är endast att vi svenskar kommer tvinga folk av andra nationaliteter att sjunga nubbevisor på svenska.

Jordbävningen

Jag hade privatlektion hemma hos min vän Fernanda med Lärare Guo när jordbävningen nådde Beijing. Fernanda bor på andra våningen i ett inte allt för högt höghus, och jag kände därför absolut ingenting. Nån timme efter att det hände fick jag ett sms från en kinesisk kompis som frågade "Kände du det där!? Jordbävningen!?" Guo sa att min kompis måste misstagit sig - Under sin tid i Beijing hade han aldrig känt någon jordbävning. Nog förekom det, men ytterst sällan.

Min vän Alan befann sig i ett tjugovåningshus när det hände, och för honom kändes det mycket tydligt. Och det var långt ifrån en behaglig känsla. Han sa att det kändes som att stå i en båt som sakta gungade fram och tillbaka. Ett höghus liksom! Jag har väldigt svårt att föreställa mig hur det kan kännas. Man tycker ju inte att det är något som höghus ska göra, även om de förståss är konstruerade för att göra just det vid händelse av jordbävning.

Andra har sagt att det inte kändes så väldigt mycket, men att de kunde se hur lysrör och annat som hänger löst i taket svajade fram och tillbaka. Min kompis som skickade sms:et sa att han först inte förstod att det var en jordbävning. Han kände sig bara yr och trodde att han blivit sjuk eller något i den stilen.

Det pratades om att det skulle bli en till jordbävning den kvällen. I Beijing. Vet inte vart den informationen kom ifrån, men flera av mina kinesiska vänner kontaktade mig under dagen och sa att jag skulle vara försiktig. Slogs igen av hur väldigt omtänksamma mina kinesiska vänner är.

Jag trodde inte att det skulle bli en till jordbävning i Beijing den kvällen - det kändes lite ologiskt på något vis, så långt ifrån Sichuan - men jag måste säga att det var lite nojigt att ha det i bakhuvudet hela kvällen. Jag lyssnade på vartenda litet ljud i lägenhet. Vartenda litet knak i trämöblerna. Varenda vind i trädena utanför. "Och tänk om jordbävningen typ slår ut något kärnkraftverk eller nått? Vad gör jag då? Vart gömmer man sig för radioaktiv strålning?" Jo, jag var ganska nojig... Men någon mer jordbävning kom inte. Inte till Beijing...

Men i Sichuan fortsätter det att skaka. Igår hade de ett efterskalv som nådde upp till 5.8 på richterskalan. Det är verkligen hemskt att se bilderna därifrån. Och det är så jäkla hemskt att det är så många barn som har mist livet. Hur kommer det sig att skolorna rasar men de välbetaldas arbetsplatser står kvar? Det är svårt att inte gråta med alla dessa föräldrar, i enbarnspolitikens Kina, som mist sitt enda barn.

En typiskt bra dag

Vaknade i tid efter en god natts sömn utan lingualt kaosiga drömmar. Upptäcker att idag är en sådan sällsynt dag då himmelen är klarblå och fri från smog. Käkar näringsriktig och bra frukost. Perfekt blandat pulverkaffe.

Caravans skiva "For girls who grow plump in the night" i lurarna då jag cyklar till skolan hjälper mig att för en gångs skull komma i tid till första lektionen. Svår men intressant lektion. Har tillslut bestämt mig för att tycka att lärarens otroliga nördighet är charmig.

Den andra lektionen slipper jag lärare Hou, som har åkt till indonesien on buisness. Vikarien är en skitsnygg ung tjej som intar klassrummet som Mars Volta intog Mondos scen i Stockholm den där gången för några år sedan. Men till skillnad från dem håller hon i längen. De två bästa 口语-timmarna den här terminen...

Okej, om det var något som felade idag så var det väl lunchen... Råkade köpa en maträtt med "bittermelon" (vet inte vad det heter på svenska för jag är så jävla internationell nu för tiden) som inte var någon höjdare direkt...

På eftermiddagen hade jag den första av två planerade kalligrafilektioner. Otålig som jag är med mitt teckenskrivande hade jag inga större förväntningar på den lektionen, men det var jäkligt intressant! Att skriva tecken med vanlig penna är en barnlek jämfört med att använda penslar som vi gjorde idag. Lärare Li som hade lektionen var rätt cool, och det var jäkligt imponerande att se hans stadiga hand in action. Mina tecken var dock långt ifrån vackra...

Fika med en småkonstig ryss. Servitrisen från provinsen Hunan tycker jag har en lätt Hunan-dialekt... Konstigt.

När det är dags för middag bestämmer jag mig för att ta ett osäkert kort och testa en ny restaurang som jag cyklar förbi varje dag på väg till skolan men aldrig har besökt.
Det visar sig vara Hunan-mat - en favorit! (starkt och inte lika oljigt som maten i Beijing och nordöstra Kina ofta är). Berättar för servitören vad den tidigare servitrisen sa till mig, men han försäkrar mig att jag inte har någon konstig dialekt. Känns bra. Ska jag ha någon så ska det fan vara Beijingdialekt...
Käkar en tofurätt som heter Gānguō dòufu (干锅豆腐) och är riktigt god. Folk från Hunan kan verkligen sin tofu. Lovar mig själv att åka till Hunan i sommar.

Nu ska jag avsluta dagen med en Woody Allen-film.