tisdag 26 februari 2008

Att prata knagglig kinesiska

Det är alltid en liten ansträngning att göra saker när man inte talar språket flytande. Och ibland är det faktiskt ganska motvilligt som man lämnar sitt rum för att handla eller gå och äta. Sällan går det liksom helt smidigt.

Idag när jag skulle gå och käka kändes det verkligen så, men en grov hunger fick mig ändå att lämna mitt varma sköna rum för att gå ut i den råa kylan och bege mig till en närliggande restaurang. Men så när jag är där så upptäcker jag återigen hur långt jag ändå kommer med min knaggliga kinesiska. Och när jag inte hittar ord, eller säger något helt galet, och skrattar åt mig själv, så får jag bara varma leenden tillbaka. Folk uppskattar att jag trotts allt försöker. Känner mig peppad när jag lämnar restaurangen.

På vägen tillbaka ska jag köpa lite frukt. De två unga grabbarna i det lilla gatuståndet sitter och spelar TV-spel när jag kommer fram. När jag säger vad jag vill ha så skrattar de, sedan tittar den ena på mig och säger "förlåt, det var verkligen inte dig vi skrattade åt, det var TV-spelet", och så fortsätter han så här och säger en massa saker som jag inte förstår och pekar på TV-skärmen och gör värsta mödan för att jag inte ska tro att de skrattade åt mig.

Och så är det! Sedan jag kom hit så är det inte en själ som har skrattat åt hur jag pratar. Jag är mycket medveten om att en del saker jag säger måste låta helt galet, men det är det enda sättet jag kan uttrycka mig på. Aldrig är det någon som gör narr av mig. (Det skulle vara så jäkla lätt)

I helgen försökte jag ordna så att jag skulle få internet på mitt rum - ett uppdrag som kräver långt mycket mer av mitt ordföråd än vad det har att erbjuda. Det enda jag kunde säga var "Jag vill ha en internetuppkoppling" och peka på mitt rumnummer. Dessvärre hade jag missförstått vilken byggnad jag skulle till. Så jag gick omkring i fel byggnad och sa "Jag vill ha en internetuppkoppling" till människor som inte hade något alls med sådant att göra. Men ingen skrattade eller rynkade på näsan, utan istället försökte folk fråga vad jag menade och dirigera mig rätt.

Alltså, man måste ju verka så jäkla dum när man inte behärskar språket! 

Kan ni tänka er en liknande situation i Sverige? Tänk dig typ en turk som kommer fram till dig på din arbetsplats/skola och säger "jag vill ha en internetuppkoppling". På blattesvenska.
Jag tror inte han skulle få samma bemötande som jag får här.

1 kommentar:

Anonym sa...

Nä, språkpolisen hade skjutit vererbörande. No questions asked!