Spöksonaten

En väldig tillfällighet ledde mig i förra veckan till Pekings Central Academy of Drama, där jag såg Spöksonaten, skriven av ingen mindre än vår alldeles egna August Strindberg!

I tisdags i förra veckan var jag i vanlig ordning på Jianghu Bar för att lyssna på jazzjammet som äger rum där varje vecka. Jag var lite tidig och satt där för mig själv och väntade på att Mikala och Vincent skulle dyka upp när en av servitörerna kommer fram till mig och drar igång ett klassiskt "Hello. Where are you from?"-samtal. En till ung kines som vill öva sin engelska. I vanliga fall hade jag spelat störd och svarat kort för att slippa ett till samtal av denna sort, som varje utlänning i Peking stöter på näst intill dagligen. Hade jag varit på det humöret så kanske jag t.o.m dragit till med ett "Ledsen, men jag förstår inte engelska". Nu var jag emellertid smått uttråkad, så jag tog istället på mig den tillmötesgående kostymen och började snacka med honom.

Det visade sig att det var hans första dag på jobbet - ett jobb han tagit för att han, till skillnad från sina klasskamrater på Central Academy of Drama, inte ville fördriva all sin tid framför datorn hemma i studentkorridoren, utan ville spendera sin tid på ett mer intressant och givande sätt. Och här kunde han ju träffa utlänningar och öva sin engelska. Vi snackade ett tag. Och så innan han var tvungen att gå och ta några beställningar, så gav han mig två fribiljetter till en föreställning som sista års-eleverna på hans skola satte upp.

Detta var ju trevligt nog i sig, men så ännu mycket roligare när jag senare upptäckte att det var en svensk pjäs! Vilket sjukt sammanträffande.

Spöksonaten ska tydligen vara en av Strindbergs märkligare pjäser. Huvudrollerna består bland annat av en student som kan se spöken och en kvinna som kallas mumien och som tror att hon är en papegoja... Jag vill tro att pjäsen kanske kan vara lite svår att hänga med i även på svenska, och på kinesiska var det minst sagt en utmaning. Jag hade kanske mest behållning av scenografin, som var riktigt snygg, samt de svenska musikinslagen med bl.a Jan Johanssons "Visa från Utanmyra" och en körinspelning av "Uti vår hage". De slog an en sentimental nationalromantisk sträng hos mig som nästan lät det vattnas i mina ögon.

Guo Wei däremot, som jag givit den andra biljetten, var föga imponerad och orkade inte ens sitta igenom hela föreställningen. Mm, den var rätt skum...

Men, jag är glad att jag jag pratade med den där servitören i alla fall, och jag ska nog ha denna händelse i åtanke nästa gång någon vill öva sin engelska med mig.