Hánchéng är en liten stad ca 4 timmar österut från Xī 'ān, nästan på gränsen till grannprovinsen Shānxī. Staden är uppdelad i en gammal och en ny del, och föga förvånande är det den gamla delen, där man kan se arkitektur från så långt tillbaka som Tang-dynastin (618-907), som lockar folk att komma hit.
Min ursprungsplan var att spendera natten i en närliggande by vid namn Dǎngjiācūn, men så gick jag och blev lite väl förtjust i mitt mysiga hostel, och hade dessutom lite planer för nästkommande dag, och bestämde mig således för att endast göra resan till en dagsutflykt.
Enligt mina källor skulle bussarna börja gå vid sju. Jag lyckades samla alla källor till självdisciplin i ett gemensamt anfall, och tog mig upp redan klockan halv sju! Men när jag i morgonmörkret anlände till busstationen straxt efter sju visade det sig att jag precis hade missat en buss, samt att nästa inte skulle gå förrens två och en halv timme senare... Den tidiga uppstigningen var alltså helt i onödan. Jag försökte hålla modet uppe, tog mig tillbaka till hostelet, och unnade mig en "european breakfast", som för mig som europé inte alls kändes särskilt bekant.
Väl på bussen dröjde det inte länge innan träsmaken i baken infann sig. Mina medpassagerares beteende var av sådant slag, som, då man har en bra dag, kan passera för charmigt och exotiskt, men bara skitirriterande en dag som denna, då världen inte riktigt är på ens sida.
Lyckligtvis tog resan kortare tid än jag trott (ca 3 timmar), men när jag kom fram till Hánchéngs busstation väntade nya besvär i form av pengatörstiga taxichaufförer, som inte ville göra det lätt för en turist. Till slut fick jag i alla fall tag i en vänlig äldre man som tog mig till den gamla staden i sin mopedtaxi för en rimlig penning.
Gamla Hánchéng var supermysigt! Här var det gammal låg bebyggelse med traditionellt fyrkantiga innegårdar, mycket liv på gatorna (förmodligen mer än vanligt då denna dag råkade vara den sista under nyårsfirandet) och inte en västerlänning så långt ögat kunde nå. Jag har besökt en del gamla kinesiska städer och byar förut, varav de flesta är ganska kända för att vara just gamla och genuina. De har nog alla varit finare än Hánchéng, men ofta känts mer som turistbyar än "riktiga" städer där folk faktiskt lever och bor. I Hánchéng däremot fanns en härlig frånvaro av souvenirer, kinesiska turistgrupper i gula hattar, överpriser och annat jobbigt som kommer med turism. Härligt till en början, ska jag nog dock säga, för i och med detta, att jag var det enda blekansiktet på plats, riktades det en väldig massa uppmärksamhet mot mig, och det blev rätt jobbigt efter ett tag.
Framför mig på gatan kunde jag se folk knacka sin vän på axeln höra dem säga, "kolla, kolla, där kommer en utlänning!", och bakom mig hörde jag, "såg du vad som just gick förbi?!" Vissa var modiga och brast glatt ut i "Hello!"-rop, men betydligt fler verkade rätt blyga. En liten tjej tog mod till barm, plockade fram sin kamera och gick fram mot mig för att ta ett kort. Men så när hon var nästan framme, och såg att jag såg henne, så svek plötsligt modet, och hon sprang tillbaka till sin mamma och gömde sig i dennes famn! Jag tyckte det var roligt och gick fram och frågade om hon ville ta ett kort, och sedan följde ett par minuters glatt fotograferande med henne och hennes familj.
Vid ett tillfälle satte jag mig ner för att vila benen och kunde då höra hur ett gäng ungdomar i närheten pratade om vem som skulle våga gå fram och prata med mig. Det här var i början av dagen, och jag hade ännu inte blivit less på all uppmärksamhet, så jag tyckte det var lite kul och väntade för att se om någon till slut skulle våga sig fram. Men det gjorde de inte. Efter ett tag gick jag, och jag kunde höra någon bakom mig besviket säga "typiskt, nu är det för sent..."
Det var kul i början, men efter ett tag blev jag bara trött av allt, och ville bara smälta in i mängden... Det hade nog varit lättare att hantera situationen om jag hade kommit i sällskap med någon, men nu så var jag här helt själv, och då blev det jobbigt.
När jag satte mig på bussen hem var jag helt slut och redan hungrig. Bussen satte iväg betydligt senare än vad man informerat mig att den skulle göra, och av någon anledning tog resan tillbaka till Xī 'ān även längre tid än den tidigare.
När jag äntligen kom fram var jag helt slut. Stationen var en annan än den jag hade startat ifrån, och ett tag var jag lite rädd att jag hade satt mig på fel buss och hamnat i fel stad, men jag förstod snart att detta var en annan mindre station i en annan del av Xī 'ān. Jag fann en taxi, men så började chauffören hålla på och trixa med priset och ville hitta fler passagerare som skulle till samma ställe som jag, och lät mig sitta och vänta i bilen medans han sprang omkring på stationen och letade passagerare. Det slutade med att jag blev så trött och arg att jag plockade fram mitt samlade artilleri av kinesiska svärord och stod och skrek på honom att han skulle åka NU! Jag gav honom en riktig utskällning och skämdes nästan lite när vi tillslut hade kommit iväg. Men han verkade inte ta illa vid sig. Han berömde mig för min kinesiska och satte igång de sedvanliga taxisamtalen: Var kommer du från? Vad gör du här? Vad tycker du om Kina?
Min vän från Xī 'ān som numera bor i Peking förklarade senare för mig, att i Xī 'ān pratar man mycket mer högljutt och med otrevligare ton än man gör i Peking. Taxichauffören var därför helt cool med mitt uppförande.
När jag nu tänker tillbaka på dagen i Hánchéng, så är det tyvärr allt det jobbiga som först dyker upp i huvudet. Men jag har också fina minnen från de små gränderna i gamla staden, det mysiga och folktomma Konfuciustemplet, utsikten från pagoden i norra delen av gamla staden, och de trevliga människorna jag pratade med.
Min ursprungsplan var att spendera natten i en närliggande by vid namn Dǎngjiācūn, men så gick jag och blev lite väl förtjust i mitt mysiga hostel, och hade dessutom lite planer för nästkommande dag, och bestämde mig således för att endast göra resan till en dagsutflykt.
Enligt mina källor skulle bussarna börja gå vid sju. Jag lyckades samla alla källor till självdisciplin i ett gemensamt anfall, och tog mig upp redan klockan halv sju! Men när jag i morgonmörkret anlände till busstationen straxt efter sju visade det sig att jag precis hade missat en buss, samt att nästa inte skulle gå förrens två och en halv timme senare... Den tidiga uppstigningen var alltså helt i onödan. Jag försökte hålla modet uppe, tog mig tillbaka till hostelet, och unnade mig en "european breakfast", som för mig som europé inte alls kändes särskilt bekant.
Väl på bussen dröjde det inte länge innan träsmaken i baken infann sig. Mina medpassagerares beteende var av sådant slag, som, då man har en bra dag, kan passera för charmigt och exotiskt, men bara skitirriterande en dag som denna, då världen inte riktigt är på ens sida.
Lyckligtvis tog resan kortare tid än jag trott (ca 3 timmar), men när jag kom fram till Hánchéngs busstation väntade nya besvär i form av pengatörstiga taxichaufförer, som inte ville göra det lätt för en turist. Till slut fick jag i alla fall tag i en vänlig äldre man som tog mig till den gamla staden i sin mopedtaxi för en rimlig penning.
Gamla Hánchéng var supermysigt! Här var det gammal låg bebyggelse med traditionellt fyrkantiga innegårdar, mycket liv på gatorna (förmodligen mer än vanligt då denna dag råkade vara den sista under nyårsfirandet) och inte en västerlänning så långt ögat kunde nå. Jag har besökt en del gamla kinesiska städer och byar förut, varav de flesta är ganska kända för att vara just gamla och genuina. De har nog alla varit finare än Hánchéng, men ofta känts mer som turistbyar än "riktiga" städer där folk faktiskt lever och bor. I Hánchéng däremot fanns en härlig frånvaro av souvenirer, kinesiska turistgrupper i gula hattar, överpriser och annat jobbigt som kommer med turism. Härligt till en början, ska jag nog dock säga, för i och med detta, att jag var det enda blekansiktet på plats, riktades det en väldig massa uppmärksamhet mot mig, och det blev rätt jobbigt efter ett tag.
Framför mig på gatan kunde jag se folk knacka sin vän på axeln höra dem säga, "kolla, kolla, där kommer en utlänning!", och bakom mig hörde jag, "såg du vad som just gick förbi?!" Vissa var modiga och brast glatt ut i "Hello!"-rop, men betydligt fler verkade rätt blyga. En liten tjej tog mod till barm, plockade fram sin kamera och gick fram mot mig för att ta ett kort. Men så när hon var nästan framme, och såg att jag såg henne, så svek plötsligt modet, och hon sprang tillbaka till sin mamma och gömde sig i dennes famn! Jag tyckte det var roligt och gick fram och frågade om hon ville ta ett kort, och sedan följde ett par minuters glatt fotograferande med henne och hennes familj.
Vid ett tillfälle satte jag mig ner för att vila benen och kunde då höra hur ett gäng ungdomar i närheten pratade om vem som skulle våga gå fram och prata med mig. Det här var i början av dagen, och jag hade ännu inte blivit less på all uppmärksamhet, så jag tyckte det var lite kul och väntade för att se om någon till slut skulle våga sig fram. Men det gjorde de inte. Efter ett tag gick jag, och jag kunde höra någon bakom mig besviket säga "typiskt, nu är det för sent..."
Det var kul i början, men efter ett tag blev jag bara trött av allt, och ville bara smälta in i mängden... Det hade nog varit lättare att hantera situationen om jag hade kommit i sällskap med någon, men nu så var jag här helt själv, och då blev det jobbigt.
När jag satte mig på bussen hem var jag helt slut och redan hungrig. Bussen satte iväg betydligt senare än vad man informerat mig att den skulle göra, och av någon anledning tog resan tillbaka till Xī 'ān även längre tid än den tidigare.
När jag äntligen kom fram var jag helt slut. Stationen var en annan än den jag hade startat ifrån, och ett tag var jag lite rädd att jag hade satt mig på fel buss och hamnat i fel stad, men jag förstod snart att detta var en annan mindre station i en annan del av Xī 'ān. Jag fann en taxi, men så började chauffören hålla på och trixa med priset och ville hitta fler passagerare som skulle till samma ställe som jag, och lät mig sitta och vänta i bilen medans han sprang omkring på stationen och letade passagerare. Det slutade med att jag blev så trött och arg att jag plockade fram mitt samlade artilleri av kinesiska svärord och stod och skrek på honom att han skulle åka NU! Jag gav honom en riktig utskällning och skämdes nästan lite när vi tillslut hade kommit iväg. Men han verkade inte ta illa vid sig. Han berömde mig för min kinesiska och satte igång de sedvanliga taxisamtalen: Var kommer du från? Vad gör du här? Vad tycker du om Kina?
Min vän från Xī 'ān som numera bor i Peking förklarade senare för mig, att i Xī 'ān pratar man mycket mer högljutt och med otrevligare ton än man gör i Peking. Taxichauffören var därför helt cool med mitt uppförande.
När jag nu tänker tillbaka på dagen i Hánchéng, så är det tyvärr allt det jobbiga som först dyker upp i huvudet. Men jag har också fina minnen från de små gränderna i gamla staden, det mysiga och folktomma Konfuciustemplet, utsikten från pagoden i norra delen av gamla staden, och de trevliga människorna jag pratade med.
Denna pagod markerar början av den gamla staden som ligger nedanför platån som pagoden står på. Utsikten över gamla staden här ifrån var hissnande!
Gränd bakom Konfuciustemplet
