I 24 år har jag och min blindtarm haft ett helt och hållet harmoniskt och problemfritt förhållande till varandra, men i lördags natt hände något. När jag kom hem efter en kväll av äventyr på stan hade jag brutalt ont i magen. Eftersom det var koncentrerat till en punkt nedanför och till höger om naveln, så misstänkte jag att det kunde vara just blindtarmen. Jag valde dock att gå på "det här händer inte mig"-linjen och lyckades på något vis att somna.
Dagen efter var smärtan i stort sett borta, men magen var fortfarande öm. Oron försvann tillfälligt men ömheten stannade hela söndagen. Och när jag vaknade på måndagen var inget förändrat. På måndag kväll bestämde jag mig (efter viss övertalning av Åsa, och efter att ha läst för många obehgliga blindtarmshistorier på nätet) för att det nog vore en god idé att åka in till sjukan.
I sällskap med Åsa, som också var tvungen att ta tag i sin hälsokontroll inför nästa termins studier, begav jag mig så till Chaoyang hospital på tisdag morgon. Sjukhuset var jäkligt fräscht och jag möttes av väldigt trevlig och hjälpsam personal.
Skickades upp till en läkare på 6:e våningen som tog emot mig direkt. Han klämde lite på mig och kom ganska snabbt fram till att det förmodligen var blindtarmen som var upprörd. Skickar ner mig för blodprov på 3:e våningen.
Vid det här laget är jag ganska nojjig, då jag inte är något större fan av sprutor (för att uttrycka det milt). Rummet där man tar blodprov ser till formen ut ungefär som ett Svensk kassaservice-kontor. Man går fram till en "kassa", räcker in armen till tanten på andra sidan och låter henne göra sin grej. Går dock jäkligt smärtfritt. Tanten är proffs.
Upp till 大夫 på 6:e våningen igen. Han kollar resultatet av blodprovet och konstaterar att blindtarmen är inflammerad, men inte så allvarligt att jag behöver operera bort den. Ja! Min kur blir istället att intravenöst inta medicin på sjukhuset en gång om dagen i tre dagar. Får under dessa dagar inte äta någon hård mat. Grönt ljus endast för soppa, nudlar och bröd. Och jag måste vila.
Åker ner till apoteket på första våningen och inhandlar 3 påsar dropp och medicin. Får sedan ta med mig detta till ett rum där jag i sällskap av människor som mött liknande öden som mitt får sitta och vänta på att min kropp ska sluka innehållet i den ack så stora dropppåsen. Tar mig nästan 2 timmar.
Känner mig som kung av världen när jag går därifrån! För en spruträdd människa är det jäkligt stort att ta sig igenom sånna här saker...
Oh, och i väntan på att min droppåse skulle bli tom gick Åsa iväg på en liten promenad, och finner att... (fanfar!)
Blir svampsoppa till lunch!
Det är onekligen sjukt dåligt tajmat att detta ska hända nu när jag är i Kina. Men vad som är ännu värre är att det händer just den här veckan, då Kalle, Ida, Johan, Lisa, Danne och Tomas har kommit för att hälsa på mig här. Och på söndag kommer Lina och Peter. Jag måste ju vila och klarar inte av några längre utflykter. Blir ajukt trött av minsta lilla promenad eller cykeltur.
Om behandlingen funkar ska jag dock vara frisk på fredag. Just nu känner jag ingen smärta om jag trycker på magen, men det känns ändå... på ett lite mer diffust sätt. Och jag känner att jag är under attack. Är jäkligt trött i kroppen.
Hoppas jag är frisk snart.
